Det är rätt skrämmande, men det finns ett mönster.. i 3 månaders tid nu.. några dar innan mensens ankomst så ifrågasätter jag hela mitt liv! Skäller på Daniel för hans idiotiska situation och allt känns bara hopplöst! Sen dagen efter bara är det som vanligt igen.. okej, jag tänker väl fortfarande.. men inte i samma utsträckning, och humöret är stabilt igen.

Dagen efter mitt "raseriutbrott" så kom han till mej.. och jag tackar högre makter att, är det något vi lever  på i relationen så är det vår kommunikation! Vi kan  verkligen prata om ALLT och mer därtill.. Jag blir hörd, sedd och förstådd utan att bli ifrågasatt på något plan. 

jag låter mitt förra inlägg stå kvar... just pga att JUST DÅ, kände jag så... 

thats it, man kan inte va på topp jämt.

I vilket fulla fall så fyllde Daniel år igår på kanelbullens dag!

Han blev hela 44 år..bara 6 år till 50!? Haha, Herregud, när man tänker så blir man ju snurrig ;) Och JAG har åldernoja.. hmm med 2 år kvar till 30. 

Att det är 16 år mellan oss.. jag tänker aldrig på det om jag ska vara ärlig, borde jag det?

Man kan väl aldrig bedöma en person efter ålder.. jag kan säga att daniel är så jäkla rolig! Går inte en dag utan att jag viker mej dubbel av skratt.. hans humor är liksom så genomtänkt, allt blir så rätt det han säger ;) Omogen, på ett sånt MOGET sätt att jag bara älskar den egenskapen hos honom. Sen att han är den mest snällaste och lyhörda man jag träffat! Han har sjukt många vackra egenskaper som jag tycker om.. och det är väl det som betyder mest för mej i en relation. Därför kan jag väl inte heller hålla tillbaka det jag känner, släppa honom tills han är klar med sitt.. Jag vill ju vara med honom! 

Är det verkligen så farligt det här med ålderskillnad? det är ju trots allt bara en siffra. Huvudsaken man trivs bra tillsammans och känner att det klickar, sen är väl ålder rätt oväsentlig.. eller? 

Kommentera gärna, skulle vara kul att höra vad folk egentligen anser om det här med ålderskillnad..